Att ge eller inte ge pengar till tiggare

Igår stod jag vid bussen och väntade på att min pappa skulle komma och hämta mig.

Bakom mig satt en ensam kvinna med en pappersmugg och lite papper framför sig. Hon var helt tyst, sa ingeting, bad mig inte om någonting. Jag gick förbi henne när jag kom och ställde mig och väntade.

 

Men medan jag stod där dök en tanke upp i mitt huvud.

Jag är säker på att hon räknar varje mynt som hon fått i slutet av dagen.

 

Den tanken kanske inte så viktig för de flesta, någonting att skaka av sig. Saken är bara den att jag inte räknar mina mynt.

Saken är bara den att jag inte räknar min mynt.

Jag tycker att det är för jobbigt att hålla koll på dem så om en sedel växlas ner till mynt så försvinner den i min kassabok. Det kanske verkar slarvigt men det är vad som fungerar för mig. Jag har ingen aning om hur många mynt som finns i mi plånbok, men jag är säker på att hon varje kväll räknar sina.

 

Så jag tog fram mi mobil och samtidigt tog jag fram några mynt ur plånboken. Men jag tvekade. Jag har fått lära mig att man inte ska ge pengar till tiggare. Anledningar som att de ofta är med i ligor, att de inte alls är särskilt fattiga, att de kommer använda pengarna till alkohol och att de bara vill att jag ska ta fram min plånbok så att de kan se vart den är och sedan stjäla den.

 

Jag kramade mynten i handen och tvekade, det kanske var en dålig idé.

Då tog en ny tanke form i huvudet. Bara Gud kan döma.

Och jag tänkte att kanske stjäl någon min plånbok nu. Kanske använder hon pengarna till alkohol och fortsätter bryta ned sig själv. Jag tänkte att hon kanske inte alls var så fattig och tvingades fråga mig själv vilken människa som skulle sitta där och tigga om hen verkligen inte behövde det. Inte jag.

Jag tänkte att bara Gud kan döma och oavsett vad som händer efter att jag har gjort det här så gjorde jag det av kärlek till en medmänniska. För att ge mat åt en hungrande och när allt är över så kommer han veta det. Så jag gick de sju stegen bort, böjde mig ned och lade mynten i hennes kopp. Jag hade velat ge dem direkt till henne men det kändes som att det skulle verka konstigt. Men jag ville så gärna visa att jag såg. Att jag såg att hon behövde det här, att jag såg henne. För ibland behöver människor verkligen få bli sedda.

 

Hon tackade mig på ett främmande språk, jag undrar om hon tackade Gud.

Osäker på vad jag skulle göra så gick jag tillbaka igen och fortsätta vänta på min pappa.

 

Efter en stund började jag undra om hon var hungrig. Jag hade redan köpt en kaffe till mig själv den dagen, självklart skulle jag kunna gå och köpa en smörgås åt henne. Bara gå ner till pressbyrån, det var inte så långt. Antagligen behövde hon en smörgås mer än jag behövde kaffe.

Men jag visste inte hur långt det var kvar tills pappa kom och jag ville vara där när han kom. Jag visste inte om jag ens hade några minuter, om jag skulle hinna.

 

Fem minuter senare svängde pappa in framför mig.

När jag satte mig i bilen så nickade kvinnan till mig.

Jag skulle ha frågat henne om hon var hungrig.

 

Det är först när jag skriver det här som jag inser att jag hade ett äpple i väskan.

Hon kunde ha fått det.

Nästa gång.


RSS 2.0