Igår var det faddertacksittning

 

 

Sagolandet. Åtminstone kändes det så när jag gått 4 km och möttes av den här synen, så vackert!

(Bilden kommer direkt ut kameran!).

 

Kändes alldeles, alldeles, fantastiskt att det ändå finns så nära mig. Man kunde gå över järnvägsspåret och längre ut över fälten så det ska jag göra någon dag när jag är ledig! <3

 

Bildkälla: weheartit

(Eftersom det visat sig omöjligt att fotografera sin egen rygg)

 

I ungefär en månad har min rygg gjort ont från och till. För en vecka sedan var jag hos läkaren och tog prover och röntgades men jag har inte fått något svar från det än. Allt jag vet är att han trodde att det kanske var diskbråck. Jag hoppas inte, hoppas verkligen inte, för man behandlar nämligen inte diskbråck. Man ger smärtstillande och väntar på att det ska gå över. I den optimala världen hade det bara varit att knäcka till någon kota så hade allt varit bra.

 

Men det är bättre nu än förut i alla fall, det är inte längre döden om någonting hamnar på golvet, jag kan bra dagar till och med böja mig ned och ta upp det utan att behöva gå ned på knä. Och ikväll kommer mamma och pappa hit för att sätta upp lite hyllor och TV. Tills dess ska jag dricka te, ligga på mage i sängen och försöka ta mig igenom några kapitel till i mikroekonomi boken eftersom vi har tenta om en vecka. (Hur bra det nu går att kombinera att ligga på mage och att dricka te haha).

 

Bildkälla: weheartit.com

 

Ni måste förstå att ingen får läsa det jag skriver. De senaste som har gjort det är antagligen i gymnasiet när vi skulle lämna respons på varandras texter och jag blev tvungen att visa vad jag skrivit. Men idag är ett undantag, för jag drömde något konstigt, någonting jag inte kan skaka av mig, så jag skrev ned det och eftersom det bara tog några minuter och inte är något som jag arbetat med länge kändes det lättare att faktiskt lägga ut det. Det är bara en kort text, ett fragment ur en dröm, helt utan sammanhang, men för mig betyder den ändå något som jag inte vet vad det är men inte heller kan skaka av mig.

 

...

 

Du ser mig och går leende runt bordet. Håller mig hårt i dina armar. Doftar precis som du gjorde då, när vi en gång tog farväl på en parkeringsplats och radion spelade Robin Stjernbergs You medan jag körde hem. You..u.u..u.u., it's all because of you..u.u..u.u.

Men vi var ensamma då, det sitter två dukade bord framför oss nu. Alla är högtidsklädda men precis den här sekunden kan jag inte minnas varför, vet inte vilka de är, de är nya människor, främmande för mig men dina nya vänner. Nu när alla vi andra är borta.

 

Och du viskar 'jag älskar dig' och jag blir alldeles stel och kall och av någon anledning som jag inte kan förstå karmar jag dig hårdare. Viskar att jag älskar dig också och vet att ingen hör, att det bara är du och jag igen. Tänker släppa för att le mot dina vänner men varje gång jag gör en ansats till att göra det håller du hårdare. Som pulserande hjärtslag och en kvinna i rosa dräkt säger att det är sådant här man aldrig ser längre, kärlek och jag vill förklara för hon vet inte, hon såg oss inte när vi var vänner och.

 

Det är inte du.

Det är inte du jag vill ska säga de orden. Det har aldrig varit du oavsett hur mycket jag har försökt få mig själv till att vilja att det ska vara det. Det är inte du. Men nu har jag viskat det tillbaka och du håller mig så hårt och jag tänker att nu är allt försent.

Måndagskväll i min alldeles egna lägenhet, nedgosad under täcket med en varm chailatte i händerna <3

Förhoppningsvis är detta slutet på tystnaden, för jag saknar att ha mina dagar nedskrivna så att jag kan minnas dem.